Som oldtimer inom travsporten och tidigare mångårig hästägare (i liten skala) känner jag, liksom Karl Bertil Jonssons pappa, att "situationen kräver" att jag tar bladet från mun, i mitt fall i ett speciellt ärende.

Jag har nämligen länge retat mig på travjournalisterna, eller "kolumnister" som de väl blivit hela högen nu, och deras ständiga gnäll på "pamparna". Nu är inte "pampanklagelserna" något unikt inom travet, samma hånfulla stämpel har även ledare inom t.ex. hockeyn och och andra lagsporter fått finna sig i att förses med.

Om vi håller oss till travet så är det förklarligt (av uppenbara skäl) att journalistkåren vill hålla sig väl med tränare och kuskar. Dock blir det blir lite patetiskt när även tränare som faktiskt tjänar miljoner per år utmålas som "underdogs" även gentemot lokalt banfolk som inte så sällan jobbar gratis eller mot ett arvode som motsvarar en hästskötarlön för en kväll.

Personligen tycker jag att en av svensk travsports stora styrkor är en väl fungerande administration, och jag blir beklämd över att vissa journalister i ena ögonblicket kan hylla den totala anarkin på stallbacken i Laval, för att i nästa andetag uttrycka sin indignation över bristande säkerhet här hemma när tränare fått hästar "felmedicinerade" under oklara omständigheter.

Min önskan för det nya året blir därför att alla som brinner för travsporten besinnar sitt ansvar och drar åt samma håll! Givetvis skall kritik framföras när det är befogat (och då även mot sportens aktiva utövare!), men det vore skönt om travskribenterna slutade att agera springpojkar åt tränarkåren och istället ägnade sig mer åt journalistiken än åt privatekonomin…

Med hopp om ett Gott Nytt Travår för alla (utom bookies!),

Velikij