Har funderat på utvecklingen inom travsporten i Sverige ett tag, och funnit en del som oroar mig.

Det fanns en tid då det fanns utrymme för den idoge att snoka reda på vinnare själv. Dels genom att själv luska fram vinnare genom att vara på plats med uret och klocka träningsjobb, och dels genom att odla kontakter med de rätta källorna och utbyta information. Tränarna höll i regel till på hemmabanan och behövde inte flänga runt för att få verksamheten att gå ihop, och trots att de inte hade mobiltelefoner då var de faktiskt lättare att nå.

Idag känns marknaden fullmatad, och tipsbevakningen har tagit över av spelarrangörerna själva. Varje värmning följs av betalda observatörer, varje viskning på stallbacken fångas upp av lyssnande registrerare. Det som är bra med det systemet är att alla får tillgång till i stort sett samma information, det som är dåligt är att viss information kanske inte når hela vägen till spelarna precis varje gång.

De tips som du själv jagade fram förr distribueras alltså numera av andra. Det hela påminner alltmer om en aktiebörs med auktoriserade och välbetalda tipsmäklare. Idag talar vi sällan om personlig information, utan om sådant som sägs i tränarintervjuer i spelbilagor och prefabricerade tips från kommentatorer (den dominerande profilen medverkar för säkerhets skull med krönika i tidningen på fredag och är på plats i rutan på lördag).

Vi spelare jagar förgäves efter jackpotklippen, ofta under uppmuntrande tillrop från spelexperterna om att satsa enbart på sjurättspotten för att få maximal avkastning. Det börjas kännas som ett tröstlöst pyramidspelande vardag som helg, lunch som kväll.

Än så länge har vi Eliloppet, Stochampionatet och Sprintermästaren att se fram emot, men även där börjar det känns det som om omsättningsprognoserna blir allt heligare för arrangörerna, med fler lopp och med början redan på förmiddagen. Inte underligt att allt fler spelare känner en längtan att få sätta sig under sin korkek och lukta på en genuinare sorts klöver än den ATG lockar med…