Så går då Elitloppet 2012 till historien, och jag tror att det kommer att bli ihågkommet som "Det Emotionella Elitloppet". Jag har nog inte gråtit så mycket sedan jag som femåring såg "Barnen på Frostmofjället"! Jag vet inte om någon badade i Bällstaån i år, annars gick det säkert att bada i tårar på banan.

Först Calle Wihlborgs gråtattack redan vid försöksvinsten, sedan det magiska ögonblick när Faksen, Fricken och Stig H defilerade framför en salig publik och en rörd Persson, samt slutligen Calle Wihlborgs fullständiga orgie i tårar efter finalloppet. Magiskt!

Det bästa av allt var att det rörde sig om glädjetårar, den enda bittra tåren som smyger sig in är väl för Sanity, men han kommer att få fler chanser.

Återstår så att vänta på Elitloppet 2013. En ny generation står och gläntar på dörren; Mr Piccolit, Formula One och Panne de Moteur är en stark svensktränad tillväxttrio.

I övrigt:

…en bra TV-sändning, Patric Skoglund var mer behärskad än Johan Edlund utan att därför verka oengagerad. Jessica Almenäs är ett proffs på studiojobbet, idag var hon suverän!

…hoppas att det inte blir något strul med dopingproven. Orosmolnen finns där, trots allt!

…alla som varnade för Kenneth Nielsen hade tyvärr rätt…

…lite surt att jag rev min kupong som var markerad för "endast sjurättspotten". Tyvärr fegade jag ur och spelade den som vanligt system, men tio pannor är ju trots allt fullt OK. Man har ju inte sydafrikanska krav på vinsterna!