Ulf Thorsen var en gudabenådad kusk, om det råder knappast något tvivel. Hans karriär som väl toppades av segrarna i Hambletonian med Nuclear Kosmos och VM-loppet på Roosevelt med Habib skulle ha kunnat varat mycket längre, men Ulf brände sitt ljus i båda ändar och dog relativt ung.

Men för den som upplevde Ulf Thoresens tid känns ändå saligförklaringen av honom lite överdriven. Unga kommentatorer som i andra sammanhang inte vill uttala sig om Sören Nordin "eftersom det var före deras tid" uttalar sig tvärsäkert om Ulf Thoresen och förklarar honom som den störste av dem alla.

"Vi som var med då" vet att Ulf Thoresens alkoholproblem gjorde att han lämnade en mängd väntande tränare och ägare i sticket när han uteblev. Detta var inte Ulfs fel, det hörde till sjukdomsbilden, men det är en sida av myntet som hänsynsfullt förtigs idag. Under Ulfs aktiva tid diskuterades hans problem minst lika mycket som hans talanger som kusk hyllades.

Jag har respekt för Thoresens samtida kollegor som betygar hans storhet, men annars känns vördnaden för Ulf Thoresen som något av en mediahype. Ulf var sannolikt bäst i sin generation, men lika lite som vi kan påstå att Gunnar Nordahl var bättre än Zlatan så kan vi påstå att Ulf hade varit outstanding om han mött dagens konkurrenter.  

En av orsakerna till den våldsamma storhetsförklaringen av Ulf Thoresen är nog att han är en av få "travprodukter" av världsklass från Norge. Varje gång det skall talas norskt trav så är det därför nästan ofrånkomligt att Thoresens namn kommer upp. Walmann tyckte Thoresen var bäst, därför måste det vara så, och därför måste Walmanns känslosamma tal i vinnarcirkeln förra året vevas om och om och Nybrink allvarligt säga rakt in i kameran att "han var den störste".

För varje gång är det någon som skall övertriumfa tidigare lovord över Ulf (som i Vinnare V64 i söndags), och bilden av honom börjar likna en folksägen, där egenskaper överdrivs och nya kommer till för varje gång historien dras. Eller har jag fel?